Lite händelser i Davids liv

Elena höll en EKG-kurs på Visby lasarett torsdag och fredag och jag följde med som provdocka. Men jag behövde inte vara på plats hela tiden så jag gick en runda i skogen och hittade ett övergivet hus - som var låst - men som hade ett fönster öppet. Och om det då ligger en stege under fönstret...

Därtill blev det lite utflykter, orientering i en fin gotländsk skog och ett fotoquizz i Visby. Man skulle gå till en plats på kartan och sedan markera vilket foto som var taget på den platsen. På väg genom Visbys många gränder tog Elena foto på fina dörrar.

En gång i månaden håller FN-föreningen i Kristianstad en manifestation med mottot "Ryssland ut ur Ukraina". Denna lördag var jag en av talarna och berättade om mitt möte med de ukrainska tjejerna. Till de svenska lyssnarna fokuserade jag på att situationen i Ukraina rör sig mot det bättre. Till de ukrainska lyssnarna fokuserade jag på att all korruption måste bekämpas - både på högsta och lägsta nivå.

Jag har kanske läsare som också vill skänka pengar till Ukraina. Ni känner ju till uttrycket "Många bäckar små..." Innan jag började donera regelbundet använde jag strategin "När jag har råd att lyxa till det - då har jag också råd att skänka pengar till välgörenhet". Kanske kan det vara ett sätt för dig att komma igång?

Här är några förslag som jag personligen rekommenderar. Om det känns krångligt kan jag hjälpa till att förmedla pengarna.

Jag vill stödja Ukraina och...

...feminism. Då är tjejerna på ålderdomshemmet ett bra val. Det finns stort behov och dessutom blir det en motivationshöjare för dem att det de gör uppskattas. De finns på Instagram och donation kan göras på den här länken.

...militären. Då föreslår jag Jonas M's frontleveranser. Han införskaffar pickuper som han fyller med materiel och kör ner till ukrainska förband vid fronten. Direktkontakten med soldaterna på plats gör att han kan fylla varje pickup med det materiel som soldaterna behöver mest just då. Donation kan göras på www.paypal.me/jvmukraine

...Ukraina som stat. United24 är Ukrainas officiella organisation för donationer från privatpersoner och företag. Organisationen grundades på initiativ av president Zelenskyj och har hittills samlat in fjorton miljarder kronor. När man donerar väljer man om pengarna ska gå till försvar, minröjning, sjukvård, återuppbyggnad eller utbildning. Länk: u24.gov.ua

...göra skatteavdrag. Help Ukraine in Gothenburg är listade hos Skatteverket vilket innebär att din donation kan ge skattereduktion. Läs mer på https://www.hug.ngo/sv/donate/tax-deduction

I fredags kväll kom jag hem efter 18 timmar tågresa, 20 timmar buss, 3 timmar båt, 5 timmar bytestid. Elena och Sonia välkomnade mig med spagetti och köttfärssås samt chokladbollssmet.

Mina släktingar samlade ihop 13 900 kr innan jag reste iväg och av dessa gick 6000 kr till Operation Change, 2600 kr till tjejerna på ålderdomshemmet och resterande 5300 till Jonas M’s frontleveranser.

Jag har funderat på vad jag tagit med mig från Ukraina. Det ena är att ukrainare generellt sett är trevliga. Om vi tar trafiken som exempel. Den är betydligt mer intensiv än i Sverige. Högre hastigheter, mindre marginaler, fler som tar sig friheter. Men det är nästan aldrig någon som tutar eller räcker fingret. De har både broms och ratt på bilen och kan anpassa sig till vad andra gör. Som icke ukrainsk, eller rysktalande är det ofta svårt att göra sig förstådd, men ukrainarna har tålamod med det och var ofta väldigt snabba med att få fram telefonen för att kunna översätta med den.

Det andra jag tar med mig är deras sorg och även om de döljer den väl också deras känsla av orättvisa. De har inte bett om det här kriget, de vill bara få leva i frihet och skapa ett bättre land för sig och sina barn. De förstår att det är deras problem att Ryssland anfallit dem. De är så tacksamma över den hjälp de får från andra länder. Men när jag grävde på djupet så sa framför allt kvinnorna: "Varför är det min man, min son, min bror som ska behöva dö?. Deras rationella känsla av konflikten tampas med deras emotionella. Dessutom förstår de att även om de är trötta på kriget så har de inte något val. De skulle önska att det kunde bli ett fredsavtal men kommer verkligen västvärlden att skydda dem när Ryssland hämtat andan? Kanske är de så illa tvungna att slåss tills de vinner kriget? Det är ju väldigt likt situationen under andra världskriget. Hur många tycker idag att Storbritannien borde sökt fredsavtal efter att Hitler erövrat det mesta av Europas fastland? Hur många tycker att USA borde gett upp Hawaii och andra Stillahavsöar för att blidka Japan?

Jag fick några bilder skickade till mig. De två första är från militäranläggningen dit vi levererade spisar och EU-pallar. Den tredje bilden är från tjejerna på ålderdomshemmet. När flyktingarna kom från öst behövde de någonstans att bo omedelbart så de fick flytta in i det övergivna studentboendet. På natten sov flyktingarna i rummen och på dagen flyttades möblerna ut, eller ihop, så att tjejerna kunde renovera. Så fortsatte de i månader innan alla rum var någorlunda renoverade.

Igår fick vi ett mycket spännande uppdrag. Vi skulle köra till en militäranläggning och leverera spisar och EU-pallar. EU-pallarna använder de till allt möjligt, bland annat som golv i tälten och bunkrar och sedan lägger de mattor över dem. Vi rullade genom ett övningsområde med brinnande bildäck, skyttergravar, hinderbanor, ett område för att öva strid i stadsmiljö och mycket annat. Överallt fanns det övande soldater och ljudet av skottlossning. Vi rullade förbi en grupp som kanske var tillbaka till tälten efter sin träning. De var trötta och sammanbitna. En del av dem var kvinnor. Längre fram kom vi till området där de bor. Det såg nästan ut som en östeuropeisk camping. Tält med bilar parkerade var det gick. Kläder på tork, lite bord och stolar. Vi rullade vidare och passerade ett område som antagligen används för att vänja soldaterna vid att kriga med eller mot stridsvagnar. I det här området var det dock sandjord så det såg inte lika hemskt ut som det gör i Donbass.

Soldater hjälpte oss att lasta av, så det gick i rasande tempo. Sedan berättade jag för majoren hur intressant det var att se detta område och lyckades på så sätt tigga till mig en liten extra guidning. Egentligen hade militären gett order om att vi skulle lämna så snabbt vi kunde för de hade bombats dagen innan och var oroliga för en uppföljning. Det blev en titt i en bunker, ett logitält och ett tält där staben sköter sin planering. Som ett kontor kan man säga.

Idag blev den bästa dagen på hela resan. Jag hade tidigare fått uppdraget att ordna en leverans till tjejerna som fixat ett ålderdomshem. Eftersom jag inte bara är här för att leverera saker, utan även vill lära mig mer om hur det är att leva här – och med kriget – sände jag starka signaler som tjejerna uppfattade. Så vi började med att titta på en konsert för de äldre och jag kan föreställa mig att det var en typ av framträdande som kunde utspelat sig i ett Folkets hus under Soviettiden. Sedan deltog vi på matudelningen. Maten levereras dit varm av World Central Kitchen, en ideell organisation. Idag var det en sorts stor köttbulle gjord med köttfärs, ägg och ris. Till detta serverades kokt bovete och banan som efterrätt. Det blev några portioner över. Min kollega ville inte ta av flyktingarnas mat, men jag ville gärna smaka, och det var utan tvekan gott. Det skulle varit trevligt med lite grönsaker till men det är sådant som de boende själva har i sina rum för att komplettera maten.

Sedan var det dags att lämna. Min kollega är annars den som kan hålla låda men nu var det jag babblade på och han gjorde flera försök att resa sig ur stolen. Till slut gav min fördröjningstrategi effekt. En 93-årig kvinna hade för en vecka sedan trillat och fått fraktur i armen. Efter sjukhuset gjordes bedömningen att hon behövde mer vård och flyttade till en privat vårdinrättning som kostade 2200 kr i månaden. Den genomsnittliga pensionen är 1500 kr. Hon vantrivdes dock på det nya boendet och ville flytta tillbaka till tjejerna och vi fick frågan om vi ville följa med. JA svarade jag. NEJ svarade min kollega. Eftersom jag mentalt förberett mig på det här kom jag snabbt med förslaget att min kollega skulle ta bilen till lagret och att jag stannade kvar.

Den privata vårdinrättningen låg i ett fint, modernt hus med höga staket runt. ör att komma in eller ut genom grinden krävdes det att någon tryckte på en knapp i receptionen. Det var en vacker trädgård med tre katter. Receptionen var kaklad och där fanns en fin besökssoffa. Men sedan ändrades nivån snabbt. De äldre låg i både rum och korridorer och deras område för personliga tillhörigheter var minimalt. 93-åringen var imponerande pigg för sin ålder och irriterade sig på de psykiskt sjuka som vankade av och an eller som höll på med olika ljud. Flickornas ålderdomshem har dock inte resurser att erbjuda en 93-årig dam med bruten arm. Detta löstes genom att flickorna ordnade fram en kvinna som för 1500 kr i månaden kommer och hjälper 93-åringen med hygien, handla mat och liknande. Så på det hela taget får 93-åringen komma till ett bättre ställe och till lägre kostnad. För hyran hos flickorna är 40 kr (vilket går till husets ägare) och därutöver behövs bara pengar till medicin, frukost och tillbehör till den serverade lunchen och kvällsmaten.

Sju timmar spenderade jag med flickorna och vi kunde gå på djupet om hur de själva lever och deras åsikter och bedömningar av Ukraina. Jag har tidigare mest talat med män i 50-60-åldern och fått en ganska dyster bild. Men nu var åldern 22-38 och de tyckte sig se en gradvis förbättring. De berättade att vardagskorruptionen gått ner kraftigt. De vanligaste exemplen på vardagskorruption är att muta polisen när man kör för fort och att ge pengar under bordet till läkaren på sjukhuset. Men ingen av dem hade gett mutor på åtminstone de fem senaste åren. Får man böter eller andra straffavgifter ska de betalas på banken. Att muta polisen skulle de inte våga. Det är ju olagligt och risken finns ju att situationen skulle bli ännu värre. De berättade att deras föräldrar är vana vid att ge pengar under bordet men utsätts nu för pinsamheten att mottagaren ibland inte vill ta emot pengarna.

Skolan fungerar bättre. Barn med olika behov (ADHD, autism) går i samma klass som övriga så långt det går. Barnen är vanligtvis inte rädda för sina lärare utan kan samarbeta med dem på västerländskt sett. Det finns gamla auktoritära lärare kvar men där råder en sorts kompromiss. Lärarna känner till det moderna synsättet och föräldrarna får lära barnen att den här typen av personer komma ni träffa på i livet och man måste hitta ett sätt att jobba även med dem.

Personerna jag pratade med är ukrainsk medelklass i en miljonstad och förändringen går naturligtvis olika snabbt men så vitt de visste så rörde det sig åt samma håll ute i byarna. Några av dem kommer ju från mindre samhällen. Efter skolan finns det åtminstone i städerna fritidsaktiviteter för barnen. Problemet är att dessa vanligtvis kostar pengar vilket utesluter det fattiga. Samtliga ser mycket positivt på Zelenskiy och de irriterar sig på de sig klagar på allt det som Zelenski inte gjort. De tycker att folk inte förstår att Zelenski inte kan bestämma allt själv. Det finns en stor mängd "gammal politisk elit" som sätter käppar i hjulen. Men de vill inte att Zelenskyj ska ha mer makt. De vill inte att det ska gå att välja en "Putin" i Ukraina som sedan kan göra precis som han vill.

Ett bekymmer är skatterna. Vägar och byggnader är ofta i uselt skick. Man måste vara insiktsfull och viss typ av människa för att se förbättringarna och förstå att det tar tid. Framförallt när så mycket pengar måste läggas på kriget. De tycker också det är fel att en lågavlönande personer som tjänar minimilönen 1800-2500 kr i månaden ändå ska betala 30% i skatt. Generellt är viljan att betala skatt väldigt låg och många försöker undvika det.

Vi hade en lång och intressant diskussion om jämställdhet. Det började med att det kom en leverans av möbler och tjejerna omedelbart ställde sig vid sidan om medan ett antal män, inklusive jag, bar in sakerna. "Visst skulle vi kunna bära - men vi har ju män" var deras svar när jag kommenterade skillnaden mot hur det sett ut i Sverige. Det var intressant att höra tjejer i den åldern resonera så annorlunda mot svenskar. Jag ställde ibland lite provocerande frågor för att få fram om de verkligen tyckte så som de sa. Sammanfattningsvis så ska både man och kvinna hjälpa till i hemmet men med olika saker. Vissa saker gör män, andra gör kvinnor. Och de är helt tillfreds med att som kvinna så kommer de ha mindre "ledig tid" än mannen - för mannen förväntas dra in mer pengar till hushållet. När jag berättade om Sverige så kunde de se vissa fördelar men tyckte att det är lågprioriterade saker att ta itu med. Det enda de tyckte lät intressant att införa är den svenska inställningen att både killar och tjejer ska lära sig samma grundläggande kunskaper om vardagslivet. Hur man lagar mat, tvättar, snickrar, syr m.m.

På kvällen återanslöt jag till mina kollegor för avskedsmiddag. Innan tåget västerut avgick gick jag in på en butik för att köpa med mig matsäck. Där konfronterades jag av en militär i 50-60-årsåldern som på 99% ukrainska pratade med mig i minst fem minuter. Han var så tacksam över den utländska hjälpen och att jag var där så tårarna började rinna. Av det jag förstod hade han hade legat i strid i tre månader i Donbass och ofta inte haft något att äta eller dricka. Nu hade han precis kommit med tåget för några dagars permission. Han var överlag positiv men samtidigt med en tydlig sorg och smärta. När han kom in på Trump kunde jag se vrede och jag tror han försökte säga något i stil med att folk dör för frihet och demokrati och att Trump har blod på sina händer. Det blev många hårda kramar och många handslag. Det var den mest omvälvande upplevelse jag haft här och det kändes nästan fel att jag direkt efter skulle sätta mig på ett tåg bort från den strid som kommer avgöra vilken framtid min dotter Sonia får.

Först blev det en tur till staden Zaporizjzja. I Sverige är kärnkraftverket Zaporizjzja mest känt och det är ockuperat av Ryssland, men själva staden är ukrainsk. Det blev en snabb avlastning av brandsläckare innan vi vände tillbaka till Dnipro där vi gjorde återbesök till källarkvinnorna som knyter kamouflagenät. Efter avlastning bjöds vi på fika och via tolk fick jag möjlighet att prata med några av kvinnorna om deras erfarenheter. En av kvinnorna bodde på ockuperat och strategin var att vara så osynlig som möjligt. Ryssarna letade framför allt efter män som kunde tvångsrekryteras eller som kunde misstänkas sympatisera med Ukraina. Som äldre person lämnades kvinnan ifred.

Till slut kändes det ohållbart att stanna och de använde en humanitär korridor för att ta sig till Ukrainakontrollerat område. Det var en sträcka på 18 mil och tog sex dagar att köra. Det var otaliga kontroller och förhör från de ryska soldaterna. Barnen sov i bilen och de vuxna direkt på asfalten. Runt omkring dem sprang gatuhundar och letade efter matbitar som de kunde sno åt sig. Nu har hon bott i Dnipro i två år. Barnbarnen har anpassat sig och lever relativt obekymrat men själv gråter hon nästan dagligen över sitt förlorade hem.

Två andra kvinnor bodde nedströms till den där dammen som ryssarna sprängde. Den ena kvinnan hade tur och bodde på en kulle och blev "bara" omringad av vattnet. Därför kunde hon evakuera lite mer kontrollerat och fick med sig två cocker spaniel-hundar och en påse med fotografier. Men hon fick lämna kvar en hund och två papegojor. Många människor hade möjlighet att fly och de äldre som inte hann iväg dog i tysthet. Men de ångestfyllda ljuden från hundar, kor, hästar och andra djur som lämnades kvar att drunkna hemsöker henne fortfarande. En annan kvinna bodde på lägre mark och för hennes familj var det bara att fly så fort de kunde och de fick i stort sett bara med sig kläderna de hade på kroppen.

Det var jobbigt att be dem berätta om sina erfarenheter. Det märktes hur det smärtade dem men jag ville ha deras berättelser för att kunna föra dem vidare till er. Jag försökte vara taktisk och avsluta med att fråga hur deras barn och barnbarn lever nu så att de fick något mer positivt att berätta om. Alla vittnade om hur viktig gemenskapen i källaren är. Att tillverka dessa nät, sovsäckar, madrasser, handskar m.m. är inte bara ett sätt att hjälpa Ukraina utan också en sorts terapi som hjälper dem att stå ut med situationen.

När vi kom hem till basen gick luftvärnet igång och vi kunde se spårljusen på himlen. Om de lyckades skjuta ner drönaren vet jag inte. Jag kunde varken se eller höra någon explosion.

Jag såg att attacken mot Dobropillya nådde nyhetsrapporteringen hemma i Sverige. Ryssland gjorde en så kallad double tap. Två ballistiska robotar på samma plats med en halvtimmes mellanrum för att även slå mot räddningspersonal som samlats. Cirka 10 timmar tidigare var vi 400 meter från nedslagsplatsen och levererade saker.

Vi var inte hemma på basen så länge efter Slovjanskturen. Igår lastades en mindre lastbil med 100 brandsläckare och två sjukhussängar och två av oss styrde norrut för en leverans till Sumy. Bilen var seg och motorlampan blinkade men det är ju en gammal bil som kört 35 000 mil så vi pressade vidare. Vid Charkiv höll vi till vänster och någon mil innan Ochtyrka, vilket ligger 30 km från ryska gränsen, uppförde sig bilen konstigt. Jag siktade en busshållplats jag ville stanna vid och strax innan busshållplatsen dog bilen och jag rullade in de sista metrarna.

Först kände jag mig lite vilsen. Vad gör man när man har en havererad bil på ukrainska landsbygden? Vi skickade ett nödmeddelande till Operation Change och snart hade vi tre svenskar och tre ukrainare som på distans jobbade på en lösning. Efter ett tag dök det upp två ukrainare som började felsöka. Två blev tre och tre blev fyra men efter några timmar så konstaterades att bilen måste bärgas. Det blev en lugn dag i vackert solsken och natten tillbringades på ett hotell. I morse tog vi en buss tillbaka till Dnipro. Lastbilen får stanna kvar för reparation och lasten får levereras senare.

Efter en eftemiddag på lagret är vi nu tillbaka på basen. Klockan är 22.20 och luftvärnet skjuter med sina automatkanoner. Tydligen är det drönare på ingång eller överflygning.

I förrgår rullade vi återigen österut med två övernattningar i Slovjansk. Åtta platser lämnade vi materiel på. Brandsläckare och vuxenblöjor kör vi ofta ut. I den här lasten hade vi dessutom en hel del hundmat med oss. En ny upplevelse var att en pastor guidade oss till en by där vi lämnade ut skor, kläder, värmeljus och inkontinensskydd. Vi rullade in i byn där många människor stod och väntade - och sen körde vi fast i den ukrainska leran. Jaja, tänkte jag, då får vi stå här och dela ut. Men vi fick inte börja förrän pastorn hållit sin predikan samt delat ut bröd. Tanken var att vi skulle ställa ut våra lådor under tiden. Men det var en hel del personer som inte brydde sig om pastorn och hans bröd utan ville se vad vi hade med oss. Det kändes förnedrande att behöva mota bort människorna från våra lådor, men vi kunde ju inte heller låta dem börja plocka något. För då skulle det bli orättvist och i värsta fall skulle det bli bråk.

När vi väl öppnade portarna blev det en huggsexa för att hitta de bästa sakerna. Men stämningen var ändå trevlig och människorna tackade så mycket. Jag tror att den största effekten av att dela ut saker i byarna är att visa att de inte är bortglömda. För detta är ju människor som bor kvar hemma och har kvar sina saker. Till skillnad från de som flytt eller evakuerats och blivit av med det mesta.

Sen blev det dags att försöka komma därifrån och en av byborna hämtade sin lilla traktor. Men vi stod i en backe och han ville tvunget dra uppåt, medan vi ville dras nedåt. Så ett tag hade vi en bogserlina framtill, kopplad till en traktor, och en bogserlina baktill, kopplad till en grupp glada gubbar. Som tur var lyckades vi få traktorföraren att inse att det skulle vara pinsamt om det skulle bli dragkamp mellan honom och gubbarna, och han skulle förlora. Så han anslöt till bakåtsträvarna och drog upp oss på vägen.

På en annan plats lämnade vi av leksaker, rullstolar och brandsläckare och fick hjälp av en härlig kille. Det var perfekt för det var mycket lättare för honom att ta sig fram bland lådor och lårar. Jag är imponerad över hans styrka för brandsläckarna är ganska tunga. Men känslan av att hjälpa till bland vuxna gav säkert honom extra styrkeboost.

På kvällen slog det ner drönare i staden men på så långt avstånd så vi inte hörde något när vi satt inomhus. Men mannen vi övernattade hos var utomhus och rökte och såg två eldklot stiga mot himlen.

En tråkig sak jag reflekterade över var att städerna i Ukraina, och antagligen framför allt de i östra delarna, är nedgångna. Så därför ser man inte riktigt effekterna av bombningarna. Lite här och var finns raserade hus men om de inte träffats i mitten och fått ett tydligt onaturligt hål, så skulle huset lika gärna kunna vara raserat av dåligt underhåll. Och kringliggande byggnader skadades antagligen vid nedslaget, men det kan man inte riktigt urskilja. Jag önskar verkligen att Ukraina ska få ordning på demokratin, korruptionen och landet som helhet så att de kan få genomgå samma förbättringsresa som Polen och flera av de andra östländerna.

Idag är jag så trött så jag knappt kommer ihåg vad jag gjort. Men enligt fotografier så lastade vi bilen och lämnade sakerna någonstans i Dnipro. Det jag däremot minns väl är ett besök hos en organisation som vi skulle intervjua för att se om det är en seriös aktör som Operation Change ska stödja. Det var tre unga tjejer (25-30 år) som tog emot oss och visade oss ett fyravåningsålderdomshem som de ställt iordning för sex månader sedan när 140 äldre personer skulle evakueras från byar i Donbas län. Ett tiotal vänner hade hört att behovet fanns och fann ett gammalt studentboende som lösning. Nu driver dessa tio vänner ålderdomshemmet dygnet runt helt ideellt.

Jag förstår inte hur de kunnat göra så mycket på så kort tid, men de har lyckats få hjälp med nya fönster, inredning i rummen, omdragna elledningar och renoverade vattenledningar. Studenternas dusch var i källaren, vilket inte fungerar för äldre i ett hus utan hiss. Istället har de lyckats få en duschkabin på varje våning. Men även om det är en stor förbättring så är det nästan 40 personer som delar på varje dusch.

I varje rum bor fyra åldringar och värmen är acceptabel men det tränger in fukt så i nästan alla rum syns svartmögel på väggarna och rummen saknar ventilation. Eftersom huset saknar hiss är de flesta låsta till sin våning. På tjejernas önskelista står kylskåp. Åldringarna får mat serverat på rummet två gånger per dag men annan mat, eller serverad mat som de sparar, har de i en kasse vid sängen. Tjejerna oroar sig över hur det ska bli till sommaren när det kommer bli varmt i rummen och maten riskerar bli dålig utan att åldringarna noterar det.

Stackars tjejer. Vilken enorm uppgift de tagit på sig och vilka enorma problem de brottas med. En sak Operation Change kan hjälpa dem med i det närmaste är sängkläder. I dagsläget finns det bara så många uppsättningar sängkläder som det finns sängar vilket gör det komplicerat att byta sängkläder.

Heldagstur till en by sydost om Charkiv där vi levererade alcogel och kaminer till en underbar skara tanter. En ukrainsk variant av syjunta som fixar saker till kriget istället för julmarknaden. Deras män kom dit för att lasta av lastbilen. Det var också en rolig skara. Mycket instruktioner hit och dit och mer fokus på råstyrka än strategi.

Tanterna har också hand om två skyddsrum varav det ena användes som tortyrkamare av ryssarna när de ockuperade byn. Nu används den återigen som skyddsrum men de försöker behålla spåren av tortyren för att kunna visa upp för eftervärlden.

När avlastningen var klar bjöds vi på trerätters med soppa, kyckling och blåbärspaj. Det var så härliga tanter och egentligen skulle jag velat stanna där i flera dagar. Men de var också bekymrade. De berättade om soldater som inte kunnat byta strumpor på 50 dagar för att de var fast vid fronten. De oroar sig över hur det ska gå nu när Trump blivit kompis med Putin men samtidigt vet de att det inte går att ge upp. Då blir det bara värre. De är djupt tacksamma för den hjälp som Sverige och andra ger dem - trots att det är vi som ska vara tacksamma mot dem, som tar striden mot Ryssland så att vi slipper.

Mestadels lagerjobb idag men vi gjorde en utkörning av nästan 100 kaminer som svetsas ihop i Sverige och sedan skickas till Ukraina. Dessa åker sedan ut till soldater vid fronten.

När vi inte arbetar befinner vi oss i ett hus med kök, toalett och ett vardagsrum på nedervåningen. I vardagsrummet har våra ledare kombinerat kontor och sovrum. På övervåningen sover volontärerna på madrasser på golvet. Det är ett enkelt boende, relativt fräscha möbler men ofta lite trasiga. Huset är antagligen byggt av glada amatörer och kommer säkerligen få problem med mögel om det inte redan har det. Fönsterbrädorna har flagnat för att det rinner kondens från fönsterna. Skönt att det inte är jag som äger det.

Platsen för boendet och lagret är hemligt och vi stänger av GPSen på telefonerna när vi närmar oss. Varje morgon kollar vi så att bilarna inte minerats eller manipulerats. Varje person bär alltid med sig en förstaförbandväska med saker optimerade för att kunna förbinda sig själv i händelse av att något händer. Vi har också tränat på att förbinda oss själva med endast en hand. Skyddsväst och hjälm har vi också men dessa bär vi bara när vi är i farliga områden. Annars tar vi bara dem med oss i bilarna.

Gårdagen var heldag på lagret. Idag åkte vi först till en källare där kvinnor framställer kamouflagenät, madrasser och kuddar till soldaterna vid fronten. Man kan tycka att det vore mer effektivt att köpa det i affären och skicka till fronten men madrasserna och kuddarna är specialgjorda för att klara förhållandena vid fronten samt vara smidiga att bära på. Dessutom är det en slags terapi för att hantera krigets ångest.

Sedan levererade vi kaminer till en grupp personer som stöttar militären med materiel. Här bjöds vi på fika och fick titta på deras lilla utställning med saker de fått från de brigader de levererat till. Här fanns delar av en Shaheddrönare och lite saker som ryssarna tappat bort. Men också många tavlor som soldater målat som en del i sin vila vid de bakre linjerna vid fronten.

Innan jag åkte till Ukraina samlade mina släktingar in pengar som anförtroddes mig till att göra gott i Ukraina. Operation Change har många ukrainska samarbetspersoner och en av dessa är en sorts byggare som lappar ihop bombskadade hus så att folk kan fortsätta bo i dem. Nu hade han sett en sorts fritidsgård för barn och ungdomar som bombskadats. Verksamheten kunde därför bara bedrivas i de rum som fortfarande hade väggar och tak. Hans önskan var hjälp att reparera denna fritidsgård och eftersom Operation Change stöttar och håller koll på att pengarna används korrekt så bidrog jag med 4000 kr.

Att köra österut från Dnipro innebär att man kommer närmare fronten. I trafiken är det många militärfordon och antalet vägspärrar ökar men stämningen är trevlig när vi blir kontrollerade. Jag trodde att krigets effekter skulle synas tydligare men det är ganska få hus som träffats av bomber. De tydligaste såren är fönster ersatta med plywood, skyttegravar och stridsvagnshinder.

Vi övernattade hos en man som vi levererade batterier till. Han och hans kamrater plockar isär diverse batterier, t.ex. från borrmaskiner och bygger om till batterier till drönare som de sedan ger till militären. Han bor i närheten av Slovjansk, ett område som togs över av separatister 2014 innan Ukraina tog tillbaka området några månader senare.

På förmiddagen lastade vi av ett ton alcogel till en kvinna som sedan lämnar det vidare till militären. Medan vi var där slog det ner en bomb någon kilometer bort. Lite senare befann vi oss i en annan kyrka då det återigen slog ner en bomb. Denna gång kunde vi känna lite hur det vibrerade i fönstren. Medan vi satt och höll på med dokumentationen stannade pastorn plötsligt upp en stund och berättade sedan att hans vän bekräftats död i den första bomben vi hört.

Det var en pastor ärrad av kriget. Han sa sig vara bitter över vad det som åsamkats dem, men hatade inte ryssarna. Han såg Ryssland som ett imperialistiskt rike med många olika delar där den enda sammanhållande kraften är militärmakt. Han berättade att som troende var han säker på att detta är världens ände och han fokuserade på att förbereda sig inför att åka till himlen.

På vägen hem passerade vi återigen vägspärrarna. Efter att ha visat vårt tomma lastrum satt jag på lastbilens lastramp och njöt av det härliga solskenet medan soldaten intervjuade mig om var vi varit, vad vi gjort, vem vi träffat m.m. Vissa frågor hade jag svårt att besvara och erbjöd mig att hämta dokumenten, men det behövdes inte. Han antecknade de svar jag kunde ge i telefonen och avslutade med att försiktigt fråga om han kunde få fotografera våra pass. Det var en konstig upplevelse att mannen med ett maskingevär på magen agerade som om det var jag som satt på all makt.

I måndags kom en långtradare från Sverige som tog några timmar att lasta ur. Det fanns kläder, leksaker, kaminer, sjukvårdsmateriel, alchogel, vuxenblöjor och mycket annat. Alcogel används i skyttegravarna som bränsle för ljus och värme. Det är tydligt att kvinnor köper mycket mer kläder än män, för det skänks betydligt mer kläder för kvinnor än män. Vi fick dock ta en liten paus när TV4 gjorde en videointervju med Bernard, en av föreståndarna här nere. När vi lastat av allt körde vi fram en våra lastbilar och lastade den full av saker som skulle till Zaporizjzja. Jag och två andra avslutade dagen med att påbörja en körning västerut.

På tisdagsmorgonen nådde vi en stad söder om Kiev. Där tog vi emot två lastbilar med fiskenät som lastades av och överlämnades till militären. Fiskenäten används till skydd från drönare.

Idag packades lastbilen på nytt samt en mindre lastbil. Innan lastbilarna släptes iväg spelade vi in korta filmer där vi berättar var vi ska och vad bilen är packad med. Viktigt för att få ut reklam som i sin tur kan generera donationer. Den mindre lastbilen körde jag och Mats österut till Kramatorsk där vi på kvällen nådde en kyrka där en delmängd lastades av. Föreståndaren för kyrkan frågade hela tiden "Är det också till oss?" och blev tillslut tårögd över allt vi lastade ur och berättade om internflyktingar som flytt till Kramatorsk från städer österut och som de nu hjälpte.

Det är Operation Change jag hjälper här nere. En svensk organisation med ett fåtal ursprungliga eldsjälar som sedan växt till ca 120 volontärer där mycket av jobbet görs i Sverige med att samla in, packa och skicka materiel. Effektiviteten som Operation Change har är imponerande. T.ex. trodde jag att vi skulle köra ut materiel direkt till byar, sjukhus, barnhem m.m. Detta gjorde man mest i början. Nu har man byggt upp många kontakter och kör nu mestadels ut större laster till personer som i sin tur sedan distribuerar vidare. Bernard och Jennifer är "chefer" på plats och jag är djupt imponerad hur de har koll på allt som finns på lagret, instruerar oss vad vi ska göra idag och planerar med ukrainarna vad de önskar levererat om tre dagar. Allting ska dessutom dokumenteras. Ukrainska tullen registrerar allt materiel som kommer in i landet. Sedan ska Operation Change återrapportera var materielet tar vägen. Därför har vi med oss papper till varje mottagare som ska stämplas och skrivas under. Det är en process som är tidsödande men den motverkar korruption och Operation Change har ändå som regel att det ska vara spårbarhet. Därtill tar vi foto på mottagarna med vad de fått.

Resan började igår med flyg till Rzeszow via Warszawa. Redan i Rzeszow gjorde kriget sig påmint eftersom detta är den flygplats som tar emot mycket krigsmateriel som ska till Ukraina. Runt flygplatsen står luftvärn utplacerade och skyttevärn byggda.

Det var lite ont om tid så taxi tog mig till Przemysl där jag mötte min volontärkollega. Stationen i Przemysl är tvådelad. En del som vetter mot väst och har den västerländska spårvidden. Den andra vetter mot öst och har den bredare östländska spårvidden och för att komma dit måste man passera en passkontroll.

Vi inkvarterade oss i sovhytter med fyra bäddar och fick bekanta oss med en pappa och hans två tvillingsöner på 15 år. Denis var mycket glad över att få prata engelska. De är ukrainare men bodde i Polen redan innan kriget. Pappan och en av sönerna råkade befinna sig i Ukraina när kriget bröt ut och istället för att kunna stiga på planet fick pappan köra sin son till gränsen. Själv stannade han kvar.

Det var hemska och känslosamma saker pappan berättade och tårarna kom ofta. I början hade de knappt vapen och var ibland bara beväpnade med kniv. Bland hans värsta upplevelser var när han hjälpte till att evakuera barn från Mariupol. Barn som trots att de svultit var så traumatiserade att de inte reagerade när de försökte ge dem lite bröd att äta.

Han berättade om när han var krypskytt och hamnade i ett läge med ryssar både framför och bakom sig. Skadad fick han krypa tillbaka till säkerhet. Efter ett halvår i tjänst blev han skadad och fick lämna armén. Paradoxalt nog var det en ukrainare som skadade honom. De jobbade på en skyttegrav när en soldat föll och landade på hans ben så illa att han nu inte kan tjänstgöra. Det lyckliga för honom är att han har alla lemmar i behåll och förhållandevis rörlig. De psykiska skadorna är betydligt större och plågar honom dag som natt. Nu var de på väg till Zaporizjzja där hans mor hamnat på sjukhus.

Efter en natt på tåg kom vi fram till Dnipro vid lunchtid där vi hämtades upp av de två svenskar som har varit här i stort sett permanent sedan den fullskaliga invasionen. Redan någon timme skickades vi på vårt första uppdrag. Lämna en lastbil på verkstaden och hämta ut den som är reparerad.

Annars har det mest varit information och utbildning idag. Gps måste stängas av när vi är på lagret, boendet eller mottagare. Bilar ska parkeras optimerat för evakuering. Bilder får inte tas på ett sätt som gör att man kan identifiera var vi är eller var vi lämnar vår hjälp. Ja, det är mycket att lära. Imorgon blir det det mer utbildning och arbete på lagret inför att det sedan ska komma en lastbil med grejer från Sverige.

För de som inte vet så ingick jag och min arbetsgivare ett avtal i december om att jag är "arbetsbefriad på grund av arbetsbrist" och får lön i X månader innan jag sedan lämnar företaget. En lösning jag är mycket nöjd med och det har inte varit några problem att hålla mig sysselsatt. Faktum är att sista veckan t.o.m. varit riktigt stressig. Idag producerade jag 530 reklamutskick för Elenas företag EKG-expert i skinande februarisol.

Min mors kusin Dag hade en hel del Super 8-filmer som hans far Valfrid filmat under 60, 70 och 80-talet. Under hösten har vi (rim.se) låtit digitalisera dessa och hade idag en visning för släkten. Elena fixade maten vars röda tråd var Ukraina. En del lagade hon själv och en del stod ukrainska flyktingar för. Dag stod för planeringen av vilka filmer vi skulle titta på samt agerade kommentator till dessa. Själv skötte jag det tekniska.

31 st blev vi som fick njuta av böljande sädesfält, traktorer, garageflyttningar men också flickor i kortkort, bröllop och släktens största fluga (inte insekten). Trots att vi spenderade hela eftermiddagen med detta finns det fortfarande några timmar film kvar att titta på och jag inser att jag vill titta på dem alla tillsammans med Dag eftersom hans berättelse om vad vi ser på filmen är minst halva nöjet. Och dagens visning gjorde det ännu bättre eftersom det fanns så många fler som kunde bidra med inspel.

Tomten kom lite sent till oss i år. Tyvärr missade jag honom då jag var ute och köpte tidningen men jag fick höra att han skaffat sig en ny fru. En yngre och snyggare tomtemor men lite överbeskyddande. Så Tomten var tvungen att ha hjälm på sig när han jobbade och fick inte lyfta tungt. Hon är fortfarande skärrad efter revolutionen för några år sedan när tomtenissarna låste in honom i fängelsehålorna och själva åkte ut med julklapparna. Det tyckte våra barn var läskigt.

Töande snö, det är seriöst det jag tycker bäst om med vintern. När det töar kan jag gå ut och bara njuta av känslan av att den vidriga snön försvinner.

FN-föreningen i Kristianstad håller ihärdigt manifestation en gång i månaden med krav på att Ryssland ska ut ur Ukraina. Och varje gång agerar Elena översättare och jag håller hennes väska.

Sista dagen i Ukraina. Det har varit en så otroligt skön, intressant och kul resa. Jag vill inte hem redan. Två bidragande faktorer till den sköna känslan är att allt är jämförelsevis så billigt och dessutom är detta ett land jag vill sponsra med mina semesterpengar.

Dagens första mål var att köpa presenter i Lviv men första shoppingcentret släppte inte in oss pga flyglarm. Vi har redan hunnit lära oss av ukrainarna så vi ignorerar både flyglarm och trafikregler. Källarbutiken IKEA var dock öppen men utan bra presenter. Hungern slog till och jag hade förbjudit Elena från att välja restaurang. Hon prioriterar ju restauranger som har fin inredning och jag vill ha god mat. Hittade ett kafé där de missat att Sovjetunionen fallit. Det fanns inte så mycket att välja på så vi beställde det mesta. Blev mätta och belåtna för 60 kr.

Dagens andra mål var att passera gränsen till Polen. På väg dit pressades vi av vägen av en lastbilskonvoj med poliseskort. Säkert 30 lastbilar antagligen lastade med krigsmateriel.

På gränsen missuppfattade jag en instruktion vilket fick en ukrainsk gränsvakt att surna till och beslutade att hämnas genom att ta in oss på kontroll. Inte visste han att jag tvärt om skulle klassa detta som dagens bästa upplevelse.

Vi fick rulla in i en speciell hall och tömma bilen. Mycket intressant och jag funderade på att fråga om jag fick fotografera men kom fram till att det nog var att utmana ödet lite väl mycket. Knarkhunden var inte ett dugg intresserad utan la sig vid sidan och tittade på när vi lastade ut allt ur bilen. Jag var lugn som en filbunke men Elena som har för vana att råka smuggla saker var mer ilsk. Den här gången var det gamla frimärken och det är inte säkert att man får föra ut historiska föremål ur Ukraina. Jag tänkte bara att om de skulle vilja konfiskera så är det bara att begära kvitton, kräva att allt fotograferas, fråga hur man överklagar och annat som skulle göra dem trötta. Vi hade ju ingen brådska och kunde ju roa oss på gränsstationen några timmar. Men efter att Elena lugnat ner sig och gränsvakten tittat igenom frimärkena och muttrat ett tag så tyckte han inte att det var kul längre utan släppte oss.